Månadsklubben

I förra årets absoluta slutskede uppstod fröet till Månadsklubben. Naturligtvis hette den inte månadsklubben då, det var en halvformad, ogenomtänkt idé. Men en idé som fascinerade oss på det sätt man kan bli fascinerad när du sitter på en krog och tittar ner i din tredje öl. Det märkliga med just den här idén var att den fanns kvar dagen efter. Steve, en skön organisatör hade under kvällens lopp skrivit ner alla idéer och även i morgonljusets oförlåtande ljus var det här fortfarande – en bra idé.

Att varje månad ta sig an en ny utmaning.

Simpelt och inte särskilt nytänkande kanske men en idé som är fantastisk i just sin enkelhet. Reglerna är enkla. Varje månad enas vi om en specifik utmaning eller ett tema. En specifik utmaning kan gå ut på att inte äta kött (januaris utmaning) och ett tema kan vara exempelvis att fördjupa kunskaperna i något. Man väljer själv sin utmaning inom temat och den ska utföras en halvtimme varje dag.

När jag skriver detta är Månadsklubben inne på sin tredje utmaning och vi har börjat se tendenser vi inte räknade med när vi bet ihop käkar och spände muskler inför de kommande månaderna av späkelse.

1. Det är mycket lättare än vi trodde

2. Det är mycket roliga än vi trodde

3. En halvtimme om dagen är inte särskilt lång tid

4. Det hinner bli en vana

5. Flera vill vara med

Jag är medveten om att min fascination för det här projektet kanske är orimligt och barnsligt men jag tror faktiskt att jag inte kommer att bry mig om det i så fall. Månadsklubben gör mig glad, är utveckliande, ger mig regelbundet en oceremoniös spark i baken och påminner om mitt lilla ansvar för den stora världen. Ofta får man höra folk säga att ”man kan inte ändra hela världen” och det stämmer ju. Det råder ingen som helst tvekan om att en person inte kan ändra hela världen och ärligt talat hur ofta är det som någon ber dig om att göra just det? Har du någonsin blivit tillfrågad om att du och ingen annan än du ska ta ansvar för och ändra hela jorden? Det har inte hänt mig än men det kan vara så att jag inte rör mig i rätt cirklar.

Ibland undrar jag om vi inte lever i en bubbla där vår självbild ständigt reflekterar tillbaka och ger oss en överdimensionerad tro på vår egen betydelse. Det må vara så att där du är, är världens mitt, din verklighet är den sannaste och du viktigast. Men tänker vi tillräckligt på att mannen bredvid oss på bussen är sin världsmitt? Att bebisen i vagnen är sitt världscentrum och att kvinnan som föreläser om etik är sitt universums mittpunkt? Tänker man på det så kan i alla fall inte jag låta bli att tappa en del av övertron på min egen betydelse. Men tron på min betydelse är kvar. Endast den inflamerade, svullna övertron är borta och när den försvinner upptäcker jag en lättnad. Jag bär inte hela världen på mina axlar. Jag behöver inte ansvara för alla svältande människor, utrotningshotade djurarter och orättvisor som finns överallt. Jag är endast en liten människa och kan inte bära allt det på min ganska dåliga rygg. Jag kan släppa ansvaret för det oövervinnliga sisyfosarbete som är att förbättra världen.

Jag kan andas ut.

Och upptäcker att när jag släpper det oöverskådliga, kvävande ansvaret så får jag lust och ork att bry mig om det jag kan förändra. Min egen världsmitt med närliggande omgivning. Där vill jag städa, byta möbler och bjuda in nya människor, ändra och förändra. Och det blir månadsklubben som får hjälpa till med det.

Good Night and Good Luck